Den utbrända läxan

På väg till den första riktiga arbetsdagen insåg jag plötsligt vad som måste förändras för att jag aldrig mer ska gå in i väggen. Jag insåg att det inte spelar någon roll hur mycket jag arbetar utan snarare "hur" jag arbetar. 

Sedan jag blev sjukskriven i mitten av november så har jag varit förbannad på arbetsbördan och organisationen på mitt jobb. Jag har varit så blind av ilska att jag helt missat min egen del i det hela. 

Har under flera år rättat mig i ledet och aldrig sagt ifrån tillräckligt tydligt då kunder efterfrågat snäva deadlines. Jag har aldrig sagt till min chef att: 

"jag gör faktiskt ett bra jobb men nu är det för mycket. Ta bort ett av mina projekt, från och med nu läser jag inga fler mail som har med detta projekt att göra!" 

Vågade inte ens tänka på att säga något liknande i rädslan att framstå som otillräcklig. 

När jag började jobba som grafisk designer lades det stor vikt på att man som ung i branschen ska vara beredd på extremt långa dagar och mycket stress. Det sitter i reklamvärldens väggar att man ständigt ska ge sitt absoluta allt och jobba sig dödstrött inför deadlines (som ofta ligger så tätt att man inte hinner vila emellan). 

Faktum är att de flesta arbetsgivare snabbt glömmer att du jobbar övertid eller helg och snart tar de för givet att du alltid är tillgänglig. Då måste du själv sätta ner foten och säga ifrån. Du ansvarar för ditt liv och din hälsa är viktigare än det mesta. Sviker den en gång är det stor chans att den sviker igen. Ingen ångrar på sin dödsbädd att de inte jobbat mer. 

Det här är såklart lätt att säga när man nu som jag är helt utvilad och återställd men jag önskar att någon sagt det till mig, nej skrikit det åt mig innan symptomen kom.

Från och med nu ska jag värdesätta mitt eget arbete och träna på att känna mig nöjd. Självklart ska jag alltid göra mitt bästa men inom rimlig tid. Blir hellre känd som långsam och grymt bra än att någonsin igen tas för givet som en snabb arbetare man kan dumpa många projekt på.